Jag blir lite sorgsen när jag läser hur andra kämpar med sina liv, vill så väl men orken tryter. Det är nog för att vi sitter i samma båt. Ibland är det medvind, men det svänger snabbt om till storm. Och när det stormar käns det som en evighet och man har nästan glömt hur det kändes med medvind.
Jag skriver inte bloggen för att folk ska tycka synd om oss, bara få inblick och lite förståelse.
Jag är sorgsen över att semester som det tjatas om i månader innan sommaren och som ska vara så mysigt, istället är en kamp.
Jag vill kunna svara att det varit toppen !
Jag är sorgsen när jag tänker på framtiden, med tanke på den brist på hjälp det funnits än för den vidriga sömnbristen.
Hur länge ska vi orka....
Jag blir sorgsen när folk inte förstår att det vi säger är sant och tror att de kan bättre och mer. Att vi inte gör allt vi kan och som vi förmår. Att det kanske är skillnad att ha tösen runt sig dygnet runt och vara förälder än hur det kan funka annars.
Blir sorgsen över att behöva vara orolig istället för förväntansfull när vi är bortbjudna.
Just nu ljusnar himlen och solen tittar fram igen, det gör mig inte sorgsen !
Tösen la nyss sitt huvud mot min axel och sa- Jag älskar dig mamma !
Det lever jag på och försöker plocka fram i minnet när alla de tråkiga och fula orden skriks mot mig.
Önskar er alla en fin lördag kväll, imorgon åker vi iland från stugan , nu ett glas svalt rosévin ,kramar Tina
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Blogg eller inte ?
Funderar på om jag ska lägga ner bloggen eller inte ? Men den kan väl finnas här om någon vill läsa, men framför allt för mitt eget minne ...
-
Funderar på om jag ska lägga ner bloggen eller inte ? Men den kan väl finnas här om någon vill läsa, men framför allt för mitt eget minne ... -
Jag saknar Tösen ofta, sådär så det gör ont. Ja mitt liv kretsade mest runt henne innan hon flyttade. Säger inte att det inte är rätt eller ... -
Helgen har varit bra, jag har haft turen att bli bjuden på middag både fredag och lördag kväll hos fina vänner. Ja bristen på kök gör mig me...
6 kommentarer:
Känner så väl igen mig i det du beskriver, sorgsenheten, oron när man är bortbjuden, alla som vet bättre än en själv, mm.....hur länge orkar man, mer än man tror tydligen. Sen kan ju inte jag jämföra mig med er i det här med sömnen, å all sömnbrist ni har. Jag vet bara att ni kämpar som oxar. Hoppas ni en dag kommer över allt detta, kanske finns nån dundermedicin där ute till tösen som gör att hon kan sova, som lindrar hennes oro.....Hoppas så för er alla. Kramisar Cissi
Förstår precis vad du menar!
Man orkar inte tillslut förklara för alla hur det är med dessa speciella barn...
Men dessa små kramar, pussar och fina ord som ploppar ur dom ibland. Det är dom som gör att man fortsätter kämpa!
Hejda Dig!
Tack Cissi, jag vet att du förstår och det känns tryggt. Kram
Tack Laila och välkommen till min blogg, härligt med fler kloka ! Kram Tina
Jag känner igen lite av de du skriver.Nu fick jag ännu ett svar jag behövde veta..jag har så funderat varför jag helst håller mig hemma i min trygga vrå.Jag orkar inte förklara till andra om och om igen.Då mina barn inte blir förstådda fast jag försöker..jag blir så slut.Alla kraven jag känner bland andra,som kommer från mig själv också.Idag har jag en viss förståelse för min mamma hur hon behandla mig i barndomen,hon upplevde nog samma känsla för mig.Kramar från Åland.
Kan skriva under på nästan allt du beskriver..
jag går på semester imorgon. men vaddå ledighet, vila och återhämtning?? du ler nog lika ironiskt som jag till det..
Det som poppar upp för mig är om ni tänk på att kunna söka assistenttimmar på dotra? Min Sam somnar runt tolv ett om nätterna och vem orkar upp då klockan fem?? Vi har precis ansökt och han har ett omvårdnads/tillsynsbehov på 106 timmar i veckan! Har svårt att tänka mig att FK säger nej till att iaf bevilja oss hälften..
Stor kram du fina :-)
(PS..Är lite avis på att ni fick förmånen att ses, du och Lena, men så himmelens glad för er skull att det gick att genomföra..tänk att främlingar kan komma varandra så nära och framför allt förstå ;-)..)
Jaa du fina vännen min!
Tänk att kunna glädjas istället för denna ständiga oro, att kunna njuta av ledigheten istället för att ständigt åka på fler utmaningar och tänk att bli trodd och förstådd utan att bli ifrågasatt...
Ibland blir sorgen till ett stort svart fuktigt täcke som man inte tar sig upp från.
Livets utmaningar blir lite väl stora ibland och då kommer sorgen som ett brev på posten, tyvärr.
Men så kommer det ett ord en mening som värmer i hjärtat och man orkar en dag, två timmar till.
Det är tur att vi har varandra, att vi kan stötta varandra här "ute" för var hade vi befunnit oss annars?
Största kramen till dig, finaste Tina!
Lena
Skicka en kommentar