Jag blir lite sorgsen när jag läser hur andra kämpar med sina liv, vill så väl men orken tryter. Det är nog för att vi sitter i samma båt. Ibland är det medvind, men det svänger snabbt om till storm. Och när det stormar käns det som en evighet och man har nästan glömt hur det kändes med medvind.
Jag skriver inte bloggen för att folk ska tycka synd om oss, bara få inblick och lite förståelse.
Jag är sorgsen över att semester som det tjatas om i månader innan sommaren och som ska vara så mysigt, istället är en kamp.
Jag vill kunna svara att det varit toppen !
Jag är sorgsen när jag tänker på framtiden, med tanke på den brist på hjälp det funnits än för den vidriga sömnbristen.
Hur länge ska vi orka....
Jag blir sorgsen när folk inte förstår att det vi säger är sant och tror att de kan bättre och mer. Att vi inte gör allt vi kan och som vi förmår. Att det kanske är skillnad att ha tösen runt sig dygnet runt och vara förälder än hur det kan funka annars.
Blir sorgsen över att behöva vara orolig istället för förväntansfull när vi är bortbjudna.
Just nu ljusnar himlen och solen tittar fram igen, det gör mig inte sorgsen !
Tösen la nyss sitt huvud mot min axel och sa- Jag älskar dig mamma !
Det lever jag på och försöker plocka fram i minnet när alla de tråkiga och fula orden skriks mot mig.
Önskar er alla en fin lördag kväll, imorgon åker vi iland från stugan , nu ett glas svalt rosévin ,kramar Tina