Tankarna far runt.
Allt blir så stort och tungt.
Att höra tösen skrika i timmar gör så galet ont. Det är inga bra saker som sägs, vi är mest dumma i huvudet och idioter som inget fattar. -Hjälp mig skriker hon. Men vet inte med vad hon vill ha hjälp.
Det är ångest och nattskräck anar jag utan att vara psykolog.
Jag vet inte vad vi ska göra, jag har snart inget hopp kvar. Jag vill inte behöva lämna bort mitt barn som mår dåligt på natten för att få sova, det känns inte rättvist. Hon då ? Hon har inte valt det här heller. Jag lider så med henne. Mår så dåligt av det här, detta ständiga kaos. Jag är orolig för vår hälsa, hur mycket kan kroppen klara ?
4 kommentarer:
Jag hoppas du finner styrkan någonstans att orka och kämpa vidare.Det måste vara fruktansvärt att höra din dotters ord på natten,jag kan bara tänka mig vilken smärta du genomlider just då(många gånger).Hur länge skall ni testa detta sovprogram?Ni borde få mer hjälp mot hennes ångest är min tanke.. men du om någon känner din flicka bäst.Min man hade sömnsvårigheter i några år och fick till slut komma in på ett psykiskt sjukhus,han var där 3 veckor.Han fick komma ifrån hemma miljön och fick massor av mediciner.Han insåg tillslut att inga mediciner hjälpde så han börja minska av alla mediciner.Idag äter han inga mediciner men går hos en psykolog en gång i månaden,han sover ibland dåligt.Jag sover jätte mycket(10 timmar på natten och ibland även 1 timme på dagen) och de visar ju på att det inte är bra heller men det är bättre mot förra sommaren.Styrke kramar från Åland.
Ja hur länge orkar ni, jag blir också orolig för er. Önskar verkligen att ni får hjälp snart på nåt sätt. Vet att det inte löser några problem men här får du tusen bamsekramar från mig/Cissi
Och tusen kramar till härifrån...vill gärna komma och gratta tösen i efterskott, hade ingen aning om när dagen var! Tror det fanns en sorts tortyr som användes under kriget, den då fången inte fick somna el sova...en udda jämförelse, men ack så lik...LÖV!!
Usch! Jag kan inte fatta att ni inte kan få hjälp med detta. Det måste ju finnas nån specialist av nåt slag på detta, för som du säger så orkar ju faktiskt inte kroppen HUR länge och mycket som helst.
Jag blir så ledsen både för er skull och för hennes skull att det är så mycket klåpare runt er. Jag sänder tusen och åter tusen styrkekramar till dig med familj. Livet ska inte behöv vara så tungt och fyllt av oro inför framtiden.
Vi får se till att fylla på energidepåerna med lite ironi framöver. All kärlek till dig//Lena
Skicka en kommentar