tisdag 9 augusti 2011

Obalans

Jag är i obalans på nåt sätt. Att skolan snart börjar käns bra och lite jobbigt. Jag har svårt att komma ihåg saker numer och all planering tar på krafterna. Min mage till och med strejkar ju lite nu. Vi har bokat en resa under hösten och lillasyster följer med. Käns härligt att få vila lite. Men har sån ångest över tösen som ska vara hemma. Inte att det inte skulle funka, hon får det nog jättebra. Men vad ska hon säga när det börjar bli dax att berätta ? Jag har pratat med henne allmänt om att resa och då sa hon nej jag flyger inte, då är jag hos mormor ! Resan skulle inte funka för henne, för rörigt och svårt på alla sätt just nu.
En tidig morgon med dimma.
Det gör så sjukt ont att inte kunna längta tillsammans som familj och prata om resan. Utan vara tysta och avvakta tills vi kan berätta utan att oroa för länge. Även om jag vet att vi behöver vila så mår jag sämre och sämre av vetskapen att tösen inte fixar att vara med längre. Jag har insett att jag saknar henne, ja alltså som hon varit när hon var liten. Jag sörjer just nu, diagnoserna som bara verkar bli fler, begränsningarna som ökar och att alltid behöva vara så orolig inför allt, att inte kunna ta nånting bara som det kommer. Vet att ni andra säkert känt eller känner lika. Sorry att jag är så låg och deppig just nu, att jag inte orkar skriva så mycket på era bloggar. Jag kommer nog igen och får känna att det ger mig så där mycket igen. Annars är det väl lättare att stänga ner bloggen. Nåväl, jag bryr mig om er alla fantastiska därute bara så ni vet.

Många kramizar från Tina

5 kommentarer:

Anonym sa...

Käraste Tina!
Jag har just sträckläst allt i din blogg. Jag är tacksam för att du gav mig adressen hit och gett mig mer insyn i din vardagliga kamp! Jag beundrar er alla som kämpar och kämpar och kämpar ännu lite till fast orken och tålamodet ibland tryter. Det känns bra att du genom bloggen fått kontakt med andra i liknande situation. Min egen erfarenhet av diagnosbarn kan inte alls jämföras med er. Det är så vitt skilda diagnoser.
Och du, självklart får du vara låg och deppig!!
Jag har ofta beundrat din styrka och "jävlar anamma" och tro mig, den styrkan kommer du att få tillbaka även om det just nu känns långt borta.
Med all kärlek till alla er som kämpar i vardagen!!
//Kram Tingeling

Tina sa...

Tack Tingeling, det värmer hjärtat. Du är en av dom som gör vardagen lättare. Jag möts alltid av ett leende och stor förståelse. Om du visste hur mycket det betyder för mig ! Tycker mycket om dig kära du ! Vi ses, kram Tina

Pettersson sa...

Om det blåser motvind kanske jag kan lära dig kryssa någon gång.

Anonym sa...

Gumman! Jag tror att vi alla i Diagnoslandet känner igen sorgen över att livet inte är som alla andras...det kommer över iallafall mig med jämna mellanrum. Speciellt om jag/vi gjort något som inte fungerar för det är då det blir så påtagligt, att man har ett bran med funktionshinder, och det gör ont. När de är små är det ju inte alltid det märks så mycket, men ju äldre de blir dessto tydligare blir ju det som inte fungerar, det där som "alla" andra kan göra med sina familjer.
Det är helt ok att vara låg vännen, men ge inte upp bloggen även om du inte orkar skriva eller läsa eler kommentera. Vi finns här när du orkar och vi finns här och stöttar och tänker på dig.
Du behöver inte be om ursäkt för det naturligaste i värlen, nämligen förlusten av ett "vanligt" barn. Den känslan är oundviklig och jag tror att man ska tillåta sig att gråta och sörja det så mycket man behöver.
Jag hoppas att vi kan träffas så jag får krama om dig när du orkar igen...
Kram på dig min goa nyfunna vän//Lena

Bellan sa...

Hoppas du kan få lite vila och känna att du snart kommer ikapp dig själv. Sorgen får ha sin tid, ni har en tuff vardag så det är inte konstigt att du känner dig låg emellanåt.
Försök att tänka på dig själv så gott det går i din situation och hitta krafterna igen.
Styrkekramar till dig i massor!
//Bellan

Blogg eller inte ?

Funderar på om jag ska lägga ner bloggen eller inte ? Men den kan väl finnas här om någon vill läsa, men framför allt för mitt eget minne ...