Opedagogisk

Vi föräldrar till diagnosbarn är inga robotar som hela tiden handlar korrekt i alla situationer, kan ligga steget före hela tiden eller alltid ha den bästa lösningen till hands i alla situationer. Vi är vanliga människor i en ovanligt krävande livssituation. Igår prövades vårt tålamod med tösen rejält. Och jag kan erkänna att jag var långt ifrån pedagogisk tillslut igår kväll. Ett nederlag varje gång som gör mig lite ledsen och besviken på mig själv. Hennes utbrott och oro har såklart en anledning, men ibland hittar jag den inte och orkar inte förstå. Just nu är en enormt krävande period med  tonårsrevolt i ett litet barns tänkande på samma gång. Allt vi säger är fel, allt är tjat och vi skiter i tösen skriker hon till och från. Hon har orden men kan inte få allt i rätt sammanhang. Hon pratar över sitt förstånd. När hon tillslut låg i sin säng när jag gav upp att kunna höra tvn så skrek hon av smärta att hennes ben gjorde ont och att det kliade. Hade hon ont ? Eller är det ångest över hur jobbigt det är att må så efter utbrott och bråk ? Mina tårar rinner av maktlöshet i situationen. Att ingen har kunskap att kunna trösta och lugna oss, att inte veta hur hon mår. Att känna sig så värdelös. Mannen satt hos henne och smörjde hennes ben och det började släppa vad det nu var som plågade henne.
Det gör bara så ont att inte räcka till.

Ska vi dela matsäck ?

Ha en fin dag, ikväll blir nog en bättre kväll. Kramar