torsdag 11 april 2013

Opedagogisk

Vi föräldrar till diagnosbarn är inga robotar som hela tiden handlar korrekt i alla situationer, kan ligga steget före hela tiden eller alltid ha den bästa lösningen till hands i alla situationer. Vi är vanliga människor i en ovanligt krävande livssituation. Igår prövades vårt tålamod med tösen rejält. Och jag kan erkänna att jag var långt ifrån pedagogisk tillslut igår kväll. Ett nederlag varje gång som gör mig lite ledsen och besviken på mig själv. Hennes utbrott och oro har såklart en anledning, men ibland hittar jag den inte och orkar inte förstå. Just nu är en enormt krävande period med  tonårsrevolt i ett litet barns tänkande på samma gång. Allt vi säger är fel, allt är tjat och vi skiter i tösen skriker hon till och från. Hon har orden men kan inte få allt i rätt sammanhang. Hon pratar över sitt förstånd. När hon tillslut låg i sin säng när jag gav upp att kunna höra tvn så skrek hon av smärta att hennes ben gjorde ont och att det kliade. Hade hon ont ? Eller är det ångest över hur jobbigt det är att må så efter utbrott och bråk ? Mina tårar rinner av maktlöshet i situationen. Att ingen har kunskap att kunna trösta och lugna oss, att inte veta hur hon mår. Att känna sig så värdelös. Mannen satt hos henne och smörjde hennes ben och det började släppa vad det nu var som plågade henne.
Det gör bara så ont att inte räcka till.
Ska vi dela matsäck ?
Ha en fin dag, ikväll blir nog en bättre kväll. Kramar

6 kommentarer:

Nina sa...

Älskade vännen <3
Kramar om!
Nina

Maria sa...

Förstår din smärta och "vi är ju trots allt bara vanliga människor" även vi fast vi är så utvalda. Tårar rinner då orden inte räcker till! Bamsekramar i massor och hopp om att kvällen varit bättre <3

Anonym sa...

Skulle verkligen vilja kunna hjälpa er och henne. och att man tappar tålamodet ibland, att man inte orkar, jag förstår helt och fullt. jag själv har inte ens hälften av ditt tålamod. vi är inte mer än människor med känslor. ibland blir allt bara så himla jobbigt, man kan vara hur ledsen som helst, så ledsen så man bara skriker inombords. Det gör så vansinnigt ont i en, att våra barn mår så dåligt ibland. Vill ta bort det onda och jobbiga. Nu har inte J ens en tredjedel så jobbigt som din tös, men ändå jobbigt att se honom må dåligt och grubbla på allt. Man tänker mycket på framtiden, vad kommer hända? Man vet inte, kanske lika bra. jag finns här om du vill och behöver. tusen styrkekramar // Cissi

Anne Salovaara-Kero sa...

Det är okej att inte alltid vara så himla pedagogisk. Been there, done that. Många gånger. Fast visst är man besviken på sig själv då. Men det är nog bara att förlåta sig själv! Stor kram.

Bellan sa...

Åh, vännen! Tårarna bränner innanför ögonlocken på mig när jag läser... fy vilken kamp ni har :( Beundrar er och förstår att ni måste känna er maktlösa många gånger.

Miljoner kramar från mig ♥
//Bellan

mariellejohnsson sa...

Jag förstår så väl. Vi har gått igenom ungefär samma sak under åren. Just det där med smärta, man skulle vilja att det fanns nån läkare eller nån människa som kunde hjälpa som kunde liksom göra NÅNTING. Och just vad som är skillnaden - vad är vad liksom.
Jag skickar massor av kramar genom cyberrymden.

Svårt att hitta orden

Har haft svårt länge att hitta orden och vad jag vill förmedla i bloggen. Ändå händer det väl en del i livet. Gör ett försök att sammanfatta...