tisdag 21 juni 2011

Tur man inte vet nåt innan

Ja det stämmer väl på nästan allt känner jag, för hade jag vetat vissa saker hade jag aldrig trott jag skulle stå upp längre. Men människan är en överlevare, en kämpe och otroligt stark när det behövs.
En vän till mig är idag iväg och utsätts för en prövning med sin diagnos pojke, nåt de var tvugna till . Ett möte i ledet av möten i den här världen för att komma vidare. Jag väntar på besked hur det gick, vet att hon fick med honom till väntrummet i allafall..... Men den oro och ångest vi föräldrar brottas med och håller inne inför barnen för att försöka verka de mest starka och trygga i alla lägen på jorden, den är för andra helt främmande. Ibland vill jag bara ställa mig upp och skrika, F-N fattar ni inte hur vi har det ??? Men hur ska man kunna kräva det, det gör jag inte heller men tappar klokheten ibland. Om det gick, vi kan låtsas lite, så skulle jag vilja byta plats med en del psykologer, läkare och annat känt och okänt folk nåt dygn eller två. Kanske skulle lagar och regler ändras då ? Kanske skulle förståelsen bli bättre ? Ja, ja, jag är inte bitter, bara konstaterar att livet är orättvist. När jag läser alla era fina bloggar om allt kämpande därute i vårt avlånga land så blir jag både ledsen och stärkt. Om jag kunde trolla så skulle jag svänga mitt spö över er alla och ge er lugn och styrka ! Men en styrkekram får duga så länge, kramar till er alla fantastiska därute ! Tina


3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!
Ja nu har vi som sagt varit iväg. Satt på asfalten utanför bilen först vägrade följa med mig in. efter mycket prat och pepp så kom han till sist med in. Sen därinne tog väntan för lång tid, började därmed bita mig i fingrar, kläder, i ringarna. När han är i den situationen är han som en helt annan pojke inte min lilla J. Man får liksom ingen kontakt med honom. Han hade stark hjärtklappning på ditvägen i bilen. men han verkade lugn. Sen vände allt bara när vi kom fram. Det ända han ville var HEM. Hem till sin lugna vrå. Jag satt där och kämpade mot gråten som envist ville fram. Denna gång klarade jag att hålla tillbaka den, iallafall tills jag kom hem. Han svarade inte på några frågor mer än "vet inte" eller "nej". Tex vad heter din syster, svar: Vet inte. Vad tycker du om för mat, svar: vet inte. Ja så är det i diagnosernas "underbara värld". Nu är både han och jag helt färdiga här hemma men ska väl iallafall göra lite mat. Som han ändå inte kommer äta. Kram och tack att du tänker på mig, att du finns där./Cissi

Lenaeff sa...

Jaa du Tina vi är nog många i Diagnoslandet som tänkt som du, att va f*n...och att man skulle vilja få dem att förstå hur livet är med ett funktionshindrat barn. Men det är ju tyvärr inte så livet ser ut.
Vi får finns till här för varandra, stötta varandra, ge tips och råd och dela glädjen och sorgen. För vi förstår ju varandra på ett helt annat sätt!!!
Kram till dig och till din vän Cissi...
Lena

ann sa...

Vi kämpar för våra barns rättigheter och vi är starka människor som orkar i diagnoslandet.Men hur länge och hur mycket.Det är tur att vi har stödet av varandra som du har till din vännina.Men visst vore det bra om de vi träffar skulle ha kunskapen att ta barn med diagnoser.Jag är glad över de som kan förstå,lyssna och kämpa tillsammans med oss även om de är få.De är guld värda.Skickar tillbaka styrkekramar från Åland.

Svårt att hitta orden

Har haft svårt länge att hitta orden och vad jag vill förmedla i bloggen. Ändå händer det väl en del i livet. Gör ett försök att sammanfatta...