tisdag 14 juni 2011

Barnsjukvård

För två år sedan på våren, ja tösen skulle fylla 12 den sommaren. Då fick hon jobbigt att andas till och från. Hon fick luft men blev konstigt anfådd utan anledning.
Jag ringer den privata barnmottagningen i grannstaden, den läkaren har följt tösen sen hon föddes. Vi fick komma in och han lyssnade på tösen men inget verkade konstigt så långt. Så släppte det efter ett par veckor, men då slutade hon äta och drack minimalt. Det var varmt ute och vi sökte på vårdcentralen först, men de kunde inget göra. Tösen kräktes nu slem så fort hon  försökte svälja . Jag ringer barnkliniken och de svarar att hon är för gammal (?) att komma dit och tycker vi ska söka vår vårdcentral. Jag medelar att vi gjort det men de rekomenderar barn. Ja ha säger sköterskan , men det är så det går till säger hon.
Kontaktar den privata igen. Dom skulle stänga för semester  och skulle inte kunna följa upp det här då. Han insåg väl att det inte var enkelt. Dom fixar journalkopior som vi hämtar.
Då ringer vi en barnläkare i huvudstaden, vi får komma direkt.
Hon tar prover och sätter in medicin mot kramper för misstänker att hon får små kramper till och från och vi åker hem.
Efter krampmedicin somnar hon , vaknar och får  i sig en piggelin. Vilken lycka !
Men det blir inte bättre, vi ringer tillbaka till Stockholm och hon säger  åk till akuten och kräv hjälp !
Bärandes på dottern, ja det har nu gått 3 veckor sen hon slutade äta, går vi in på akuten. Jag går fram till luckan och säger - Jag går inte en meter innan vi får hjälp. Sköterskan ser lite fundersam ut och jag drar historian lite kort. Hon blir arg så hon skakar och ringer barnkliniken.- Nu är ni välkomna säger hon, och lycka till.
En knapp timme senare är vi på väg till Mälarsjukhuset och tösen blir inlagd med dropp. Under en vecka ligger vi där och många undersökningar görs  men inte tillräckligt. Allt från att det skulle bero på psykiskt till inga förklaringar alls under tiden. Det var tufft på sjukhuset, vid ett tillfälle kom dom bara in på rummet och sa att vi skulle iväg på nån undersökning och visste knappt vad. Jag vägrade innan jag fick en förklaring och kunde få med tösen på det också.
Tillslut blir vi hemskickade med diagnosen att det var förstoppning och ska ge klyx, ingen röntgen av buken eller tarmar görs och vi får bara i henne nån deciliter vätska om dagen.
-Ja men det finns ju vätska i mat också.....(om man äter ja !)
På nåt sätt börjar hon få i sig lite mer hemma, men mår inte bra.  Nu får vi ju i alla fall komma till barn när vi ringer. Vi frågar om inte buken ska röntgas och det borde den ju. Nu har det blivit vinter och tarmarna är helt förstoppade. Medicin sätts in som ska drickas enligt schema och tillslut varje halvtimma under totalt en vecka. En vidrig, ja den värsta veckan nånsin. Hon mådde så dåligt och hade så ont och sov inget alls.
Tösen och jag var själva hemma för mannen och lillasyster åkte iväg och åkte skidor som planerat.

Efter veckan krävde jag kontrollröntgen för att se om det gjort nytta. Läkaren hade inte tänkt det först.
Blir uppringd på jobbet för att få svar på bilden och hon säger att det ser bra ut ! Yes !
Sen blir jag uppringd igen och nu är det granskat av nån mer och det ser inte bra ut, riktigt illa till och med.
Tårarna rinner och nu ska vuxen dos av samma medicin sättas in under 3 veckor....
Jag skällde på läkaren och grät och frågade hur hon trodde tösen skulle orka och vi med ?
Finns inget annat sätt blir svaret.
Vi överlevde och tösen var så stark och jag hade aldrig trott det skulle gå ! Nu hade det gett resultat också !
Men jag kan bara sammanfatta med att hon är inte bra än, kroniskt förstoppad , och jag änmälde sjukvården för deras vägran att ta emot oss och dåliga vård. Med förhoppningen att nån annan inte behöver samma resa på samma sätt. Jag tror att de länge skyllde på hennes utvecklingsstörning och därför blev det så här. Men hon är ju en vanlig människa trots sina diagnoser och kan bli sjuk hon med.
Hon har fått sjukhus skräck efter det här och minsta sak är jätte jobbig för henne.
Livet går vidare och det är bara att kämpa på. Man blir starkare av allt man går igenom, och vi har nog blivit ganska uppmärksamma efter detta. Kramar till er alla, Tina

2 kommentarer:

Lenaeff sa...

men kära nån...tänk så vanligt det är att så fort ett barn har ett handikapp oavsett vad så behöver man tydligen inte undersöka så noga eller lika fort efttersom de så ofta verkar skylla på handikappet. Så j*kla tröttsamt för det händer alldeles för ofta.
Precis som du säger är hon ju en person precis som alla andra ändå??? jag kan inte fatta hur de kan resonera så, men det händer om och om igen. Starkt gjort av dig att anmäla det hela, oftast gör man ju inte det. Och superstarkt av er tjej att fixa det hela så pass bra som hon ändå gjort. Men jag fattar inte hur ni orkar vännen?
Jag tycker att ni är fantastiska...
Stor kram till dig med familj//Lena

Nina sa...

Ojoj.. Fy så hemskt! Vet lite för vi har samma problem, men nu funkar det bättre och räcker oftast med en påsen Movicol om dagen. Men det har varit ett h***e!
Vi har oxålegat inne för det och det är väl då vi har bråkat med läkarna. Verkar vara ett svårt problem att lösa. En gång sövdes S för att skölja tarmarna.
Hoppas det är bättre nu..
Kram Nina!

Svårt att hitta orden

Har haft svårt länge att hitta orden och vad jag vill förmedla i bloggen. Ändå händer det väl en del i livet. Gör ett försök att sammanfatta...