Oro som tär

Nån stans där inne tycker jag om julen, riktigt mycket till och med. Minns min barndoms och många andra jular med värme och glädje. Just nu orkar jag inte riktigt glädjas, mina tårar rinner av smärta i kropp och själ. Jag mår dåligt av att vara utan tösen, rädd att mista tid. Rädd att hennes tid med oss inte är för alltid. Ingen vet och kan svara och jag måste sluta tänka så. Men oron tär på mig. Jag känner mig liten, maktlös och irriterar mig på allt ytligt tjafs överallt. Jag handlar och bakar och pyntar och försöker hänga med. Men mitt inre är trött och ledset och jag glömmer saker som sägs. Jag är trött redan efter nån timma på jobbet. Jag biter ihop och visar inget. Vad ska jag säga ? Jag är så orolig för livet eller ?

Tösen kramar tomten förra julen !

Jag håller hennes knutna hand och smeker hennes rygg och vill inte släppa taget. Hjälp vad jag älskar dig mitt barn. Hur mycket frågar tösen ? Till brevlådan ska jag svara för så har det alltid varit ! Men om hon bara visste hur mycket.
Hur ont så mycket har gjort, nätterna framförallt men all kamp för allting hela tiden. All oro och undran.
Men ändå vill jag inte missa en minut.
Tösen sov på korttids i natt, jag beundrar henne för att hon försöker och stannar kvar. Trots all oro och ilska innan. Jag vill helst hämta henne när hon ringer men peppar henne att stanna, vet att vi behöver sova. Det känns i hjärtat att vi måste för att orka, att hon måste dit trots oro för att vi behöver det.
Lätt för andra att tycka vi behöver och att vi måste. Jag vet också men det är svårt.
Jag bävar för framtiden. När andra säger att det är skönt när barnen är större och klarar sig mer och mer så är det tvärtom för oss. Det är mer och mer tösen inte klarar.
Svackor kommer och går och jag reser mig igen....
Kram till er alla fina, stressa inte för mycket och glöm inte att andas !