Frustrerad

I somras fick vi frågan av Barn Hab om vi funderat på autism. Psykologen sa att vi skulle utreda det i höst. Och då först ha ett möte med oss, henne och läkaren. Hon skickade också ett sovprogram eftersom det fortfarande var kaotiskt och familjen sov i olika hus på semestern för att nån skulle få sova. Hon var så nyfiken på hur det skulle gå och om det skulle funka då det aldrig testats. Sen gick hon på sin semester. Sovprogrammet var ett hån, jag har skrivit om det tidigare. Hon har ännu inte hört av sig trots att jag pratat med läkaren som skulle prata med henne. Jag ringde igår och bad om en telefontid till henne, men såna hade hon inte. Sekreteraren skulle lägga en lapp att hon skulle ringa upp mig idag eller imorgon. Har inte hört nåt än....
Tycker det är höjden av oproffsighet att göra som hon. Att dra igång funderingar och sen inte fullfölja.
Tur att vi är så härdade och luttrade att vi inte grubblar över en diagnos till eller inte. Men tösen är en gåta för läkare och psykologer. Sömnen ett mysterium. Visst vill vi ha svar, kunna göra det bästa.

Men framför allt bli behandlade med respekt. Jag blir ledsen när jag inte tas på allvar. Jag säger att det är katastrof, sömnen är minimal och ilskan enorm. Borde inte det räcka ? Vet att de inte har svar, men stå för vad man säger och gör trodde jag gällde.
Sömnen var bättre en period när jag la om intervallerna på natt medicinen. Men nu funkar inte det heller längre. Frustrerad är ordet.

Ha det gott i ruskvädret, kramar Tina