Ensam men ändå inte

Jag är berikad med många fantastiska människor runt mig. I helgen träffade jag fyra barndomsvänner, 4 kvinnor med 4 olika liv. Jag beundrar och är stolt över dom alla. Vi växte upp ihop och delade det mesta. Vi kan prata om allt tror jag. Känner en stor trygghet med dom fina vackra och enastående kvinnorna runt mig. Hoppas vi ses snart igen, att det inte går flera år.

Men trots alla människor som vill mig väl så känner jag mig ensam. Otroligt ensam ibland. Vårt liv är så annorlunda, jag förstår om folk inte vill eller orkar umgås. När utbrott och hårda ord skrämmer. Det är svårt, och det gör ont.

Jag är social men orkar och vågar inte riktigt att bjuda hem eller gå bort till vem som helst. Det gör för ont när det inte funkar. Är rädd att ensamheten bara ska bli större hela tiden, allt var lättare när tösen var yngre.
Jag oroar mig för framtiden, hur allt ska gå. Jag kände mig pigg förra veckan. Men luften går lätt ur, en tuff natt och ilska på det tar ner mig direkt.

Men det går väl över igen, och kraften kommer tillbaka. Att känna ensamhet bland andra människor är säkert inget unikt,men det är jobbigt och tungt. Och jag är rädd att belasta och vara gnällig. Jag känner mig oerhört begränsad. Visst har livet med tösen lärt mig mycket, men kan inte tycka att det
är det jag skulle välja om jag fick. Mest för hennes del, även om jag tror att hon är lycklig mitt i allt. Så mår hon också dåligt med all ångest och nattskräck och är ledsen ofta när hon inte kan klara saker. En medvetenhet som gör ont. Men vi kämpar så mycket vi förmår,och kommer alltid göra. För att älska och ge henne ett så bra liv som möjligt är vår uppgift i livet. Hur ensamt det än kan kännas så är vi många som kämpar på olika håll.
Take care, kramizar Tina