Tårar som trillar

Läkaren ringde men kunde inte säga om tösens symptom beror på plåstret och den kraftigt ökade dosen eller inte. Vi sänker nu dosen och hoppas krypningarna/klådan i kroppen går över. Om det inte gör det sa jag vad gör vi då ? Så här kan vi inte ha det ? !
Vem ringer jag som svarar och hjälper oss ? Svaret var inte helt enkelt för henne att svara på , hon började prata om folk som inte var på plats full tid osv , jag upprepade frågan - vem hjälper oss om det fortsätter för det här är omänskligt. Och sjukt frustrerande att se tösen må dåligt.
Ring mig sa hon och skulle skriva in det så den som än tog emot mitt samtal ser att det är uppgjort.
Hon tog till sig det jag sa och det kändes lite tryggare.
När jag lagt på kom tårarna, utan hejd. När jag berättar för nån hur jobbigt det är så blir det verkligt och det brister ibland. Just när jag satt kvar där vid köksbordet med tårarna rinnande kom lillasyster hem alldeles för tidigt. En lärare var sjuk. Hon kramar mig och jag blir nästan mer ledsen över att hon ska behöva ta del av allt. Även om hon vet allt ska hon inte behöva trösta mig. Jag förklarade och hon förstod, en otroligt klok tonåring <3
Vi år lunch ihop och skrattade en del som vi brukar och allt kändes lättare.
På fm var vi till korttids på möte och det kändes bra, vi tog upp ett par saker som de lovar ta tag i. Annars flyter det på helt okej för tösen nu att vara där.
Nu skjutsa lillasyster till träningen, kramar till den som vill.