torsdag 29 augusti 2013

Värk, saknad, oro och utanförskap

Min kropp vill inte riktigt som jag just nu, för mycket ont som tar på krafter och humör. Hatar att inte orka det jag vill helt enkelt. Promenader som gör ont eller gör mig riktigt slut är irriterande. Jag är ändå tacksam att jag kan gå promenader. Att träna pass eller på gym är bara att glömma. Jag känner mig lite låg just nu .

Jag saknar "mina" fina mammor jag fått äran att träffa och lära känna genom bloggen. BEHÖVER er klokhet och kunskap och förståelse och underbara humor ! Vi skulle bokat ett datum direkt när vi skiljdes åt sist, för att ha framför sig att längta till. Men också som bevis för att det blir av, att kunna boka in med stort hjärta i almanackan ! Vi kommer med all säkerhet ses igen, hoppas snart <3

Tösen vill verkligen inte vara på korttids. Hon är jättearg och orolig innan, när hon är där, och efteråt.
Är det värt det ? Ja inte känns det som en bra avlastning för oss, ändå är hon själv med en personal när hon är där på natten men det hjälper inte. Vi har inte åkt och hämtat henne fast hon ringt, vi orkar inte, vi måste få sova en natt i veckan. Det gör ont att inte orka med sitt barn, att det måste vara så här jobbigt för henne. Önskar så att hon trivdes där och längtade dit.
Tackar ödmjukast att skolan funkar, det är guld värt mitt i allt annat som inte funkar.
Möte på tisdag med korttids chefen, personalen och psykologen igen. Stämma av hur sommaren gått. Skulle väl lämna in pappren vi skulle fyllt i om sömnbeteende , men jag förstår inte meningen med dom så tar en beskrivning på det innan vi lägger ner massa tid och kraft på det.

Ground zero
Jag kan känna mer och mer utanförskap i livet , för att jag inte kan delta i allt, inte orkar, och inte känner samhörighet med andra på samma sätt längre. Mitt liv är annorlunda, mycket annorlunda. Skyller inte på nån annan att det känns så, jag får anpassa aktiviteter och välja själv utefter mina förmågor så klart. Men det känns ändå , att bli mer och mer begränsade i vad vi kan delta i. Det borde bli tvärtom med stora barn,  och sen balansera det med att vi har en  tjej på 13 utan diagnoser som har sina behov. Det går genom att dela på oss i det mesta vi gör. Därför var resan vi gjorde till New York med henne värdefull på många sätt. Ändå känns det konstigt att åka utan tösen, känns aldrig helt bra.
Nåväl, livet går vidare i livet annorlunda med.
Dax snart att åka och jobba kväll. Var rädda om er alla fina därute, kramar


6 kommentarer:

Mamma-Mia sa...

Kommer inte på annat att skriva än
*KRAM*

Maria sa...

Kram <3

Nina sa...

Men åååh, vad jag saknar dig! Varför bor vi inte på gångavstånd så vi bara kan kika in till varandra då och då? <3 Massa kramar kommer iaf här!
Nina

Anonym sa...

Tina, det känns sorgligt i hjärtat att läsa. Samtidigt blir jag arg för att ni aldrig kan få nån vettig hjälp. Att ni inte blir tagna riktigt på allvar och att ingen förstår HUR illa det är. Herregud, hur många av de ansvariga skulle klara av er situation? Hur många människor över huvud taget skulle klara av att aldrig få sova?? Känner oro för din skull också. För din hälsa och ditt välmående. Du har det ännu jobbigare p.g.a. dina egna symtom. Önskar verkligen att jag kunde göra något som skulle göra skillnad. Massor av kramar till goa dig! / Tingeling

Bellan sa...

Har ni ingen bra LSS-handläggare som kan sätta ner foten så de fixar så Tösen trivs på korttids? Man blir arg när det inte fungerar för er för klart att ni måste få sova minst en natt varje vecka!!

Och det där med din hälsa... det låter inte bra. *orolig*

Trist att vi inte bor närmare varann för nu saknar jag så jag håller på att gå sönder ♥

Massa kramar i stora lass ♥
//Bellan

Anonym sa...

styrke kramar

Blogg eller inte ?

Funderar på om jag ska lägga ner bloggen eller inte ? Men den kan väl finnas här om någon vill läsa, men framför allt för mitt eget minne ...