Värk, saknad, oro och utanförskap

Min kropp vill inte riktigt som jag just nu, för mycket ont som tar på krafter och humör. Hatar att inte orka det jag vill helt enkelt. Promenader som gör ont eller gör mig riktigt slut är irriterande. Jag är ändå tacksam att jag kan gå promenader. Att träna pass eller på gym är bara att glömma. Jag känner mig lite låg just nu .

Jag saknar "mina" fina mammor jag fått äran att träffa och lära känna genom bloggen. BEHÖVER er klokhet och kunskap och förståelse och underbara humor ! Vi skulle bokat ett datum direkt när vi skiljdes åt sist, för att ha framför sig att längta till. Men också som bevis för att det blir av, att kunna boka in med stort hjärta i almanackan ! Vi kommer med all säkerhet ses igen, hoppas snart <3

Tösen vill verkligen inte vara på korttids. Hon är jättearg och orolig innan, när hon är där, och efteråt.
Är det värt det ? Ja inte känns det som en bra avlastning för oss, ändå är hon själv med en personal när hon är där på natten men det hjälper inte. Vi har inte åkt och hämtat henne fast hon ringt, vi orkar inte, vi måste få sova en natt i veckan. Det gör ont att inte orka med sitt barn, att det måste vara så här jobbigt för henne. Önskar så att hon trivdes där och längtade dit.
Tackar ödmjukast att skolan funkar, det är guld värt mitt i allt annat som inte funkar.
Möte på tisdag med korttids chefen, personalen och psykologen igen. Stämma av hur sommaren gått. Skulle väl lämna in pappren vi skulle fyllt i om sömnbeteende , men jag förstår inte meningen med dom så tar en beskrivning på det innan vi lägger ner massa tid och kraft på det.

Ground zero

Jag kan känna mer och mer utanförskap i livet , för att jag inte kan delta i allt, inte orkar, och inte känner samhörighet med andra på samma sätt längre. Mitt liv är annorlunda, mycket annorlunda. Skyller inte på nån annan att det känns så, jag får anpassa aktiviteter och välja själv utefter mina förmågor så klart. Men det känns ändå , att bli mer och mer begränsade i vad vi kan delta i. Det borde bli tvärtom med stora barn,  och sen balansera det med att vi har en  tjej på 13 utan diagnoser som har sina behov. Det går genom att dela på oss i det mesta vi gör. Därför var resan vi gjorde till New York med henne värdefull på många sätt. Ändå känns det konstigt att åka utan tösen, känns aldrig helt bra.
Nåväl, livet går vidare i livet annorlunda med.
Dax snart att åka och jobba kväll. Var rädda om er alla fina därute, kramar