01.43

Tittar på klockan när jag lagt mig i sängen igen. Nu med svidande armar efter att utbrottet blev fysiskt. Jag har inga tårar, eller har jag blivit känslokall ? 5  minuter sova och sen ett ryck och Tösen står upp inte helt klar med var hon är eller vart hon är påväg. Skriker så högt att det måste svida i hennes hals. Hunden kom när det var över och pussade på mig och la sig på golvet bredvid mig, han förstår och är van.                   Det gör ont i mig att inte kunna nå fram. Att inte kunna få mitt barn att sova gott om natten, att se hennes ilska och oro. Det kan jag känna nu, men under nattens timmar då jag blir nästan tom. Svårt att hålla isär vad som är sömn och vakenhet. Vi har hållit på så i timmar när det fysiska utbrottet kom, sen verkade det klinga av lite och efter ett tag fick vi sova. 4 timmars sömn är väl inte optimalt, men livet och vardagen går vidare.
Snart dax att jobba, tur man är van....

Jag bävar för sommaren. En fantastisk tid som ändå gör så ont. Önskar att Tösen inte hade sommarlov utan att det bara rullade på. Tror hon skulle må bäst då, att allt var som vanligt. Men nu närmar det sig med stormsteg och det är bara att överleva i år med.
Utredning om Autism pågår, tar några veckor till. Läkarbesök imorgon på Hab, behöver fylla på mediciner inför sommaren och ska få ett intyg.
Ja det var väl allt för idag, kramar Tina