Tösen är orolig, hysterisk och skriker nästan hela tiden.
Min kropp värker och jag får ta medicin igen. Mannen har suttit uppe med henne hela natten, tagit slagen och skällsorden.
Hon är arg för att han ska vara borta till imorgon i jobbet.
5.30 går de upp på riktigt och tösens värsta ångest släpper och det blir tyst. Jag somnar till och sover till och från en timma drygt.
Under nattens timmar hinner jag fundera mycket.
Tänker på alla läkarbesök, utredningar, telefonsamtal, mediciner, psykologer och all oro.
Vi var hos Psykologen på Hab i slutet av oktober för att prata sömn. Vi bestämde att vi igen ska pröva bolltäcke och hon skulle prata med sina kollegier ang tösens brist på sömn. Hon skulle prata med arbetsterapeft på Hab samma vecka så vi kunde dra igång med bildschema hemma så fort som möjligt och få nytt tidshjälpmedel.
Inget har hänt på 3 1/2 månad.
Har ringt igen och har nu tid på fredag igen för att prata sömn och om materialet till bildschemat.
Vad nu det hjälper att prata sömn.....
Ni får ursäkta om jag låter bitter men det har pågått i alla år och inget har ännu hjälpt mer än ytterst tillfälligt.
På onsdag till torsdag är första övernattningen på korttids. Låt det funka..............
Väntetiden till Bup är lång, flera månader. Nu är vår tid nästa vecka, och jag lever på hoppet om att det finns hjälp att få.
Tösen var arg och stökade runt när vi åt frukost i morse. Hon lugnade sig något och taxin kom. Då är hon så trött och tappar kollen och ramlar utför trappen, men hade tur.
Ingen bra start på veckan.
När taxin åker iväg med tösen gör det ont i mig.
Att det måste vara så svårt.
Kramar Tina
5 kommentarer:
Tårarna bränner innanför ögonlocken, klumpen i halsen kommer när du berättar hur ni har det. Vad ska då inte ni känna. Åh vad jag lider med er. Måtte det fungera på kortids, att hon kan sova där. Ni behöver det hela familjen. Samtidigt som jag förstår att det gör fruktansvärt ont i er att "lämna bort" henne, om så bara för en natt. Jag kanske själv snart är i den sitsen. Även fast jag vet att det är bra så kommer mitt mammahjärta värka och gråta. Det är ju våra barn. Dem har aldrig bett att få bli födda eller att få sina handikapp och ångest. Kram på dig vännen/cissi
Ojoj, kära du! Ni har det jobbigt.... när man inte ens får sova så hänger man ju inte ihop till slut. Jag ska verkligen inte klaga...
Ska hålla tummarna för att övernattningen på korttids fungerar - ni behöver det så väl!
Kramar om dig ♥
//Bellan
Att allt ska ta sån jä-la tid och att ingen verkar ta det på riktigt allvar! Jag blit så förbannad! Att männsikor som redan kämpar med sitt barn även måste kämpa mot sjukvård och myndigheter.
Det är inga nyheter för mig att det är så, men likväl blir jag upprörd varje gång. Hoppas att det går bra med övernattningen iaf!
Massor av sympatikramar från Tingeling
Gumman! Jag hoppas ni kan få bra hjälp mot sömnproblemen, för det där låter ohållbart... Hur ska ni orka om ni inte ens hinner sova? En tanke som slår mig är om det är möjligt att få nån form av assistans på nätterna?
Att det ska ta sån tid när man är i akut behov av hjälp :(
Tummar hållna att korttids funkar!
Tack för länken! Jag har nog missat din blogg helt... Men nu är den sparad så jag lätt ska kunna kika in när jag får tiden :)
Kramar om!
Nina
Många kramar till dig min virtuella vän...
Hoppas korttids ger er en chans att sova och slappna av. För det behöver ni! Man går annars under. Anton ska nu börja vara 1 helg/månad på korttids så vi får ta det lugnt. Dessutom får vi hemhjälp varje vecka så jag kan gå o träna eller annat för en stund. Det är skitjobbigt att lämna bort sitt barn men ibland är det enda chansen för att överleva.
Kram till dej. Anne
Skicka en kommentar