tisdag 1 november 2011

Höstlov

I lördags sjönk jag ännu mer ner i tron på mig själv som mamma. Morgonen började kaotiskt direkt, vilket inte är ovanligt just nu. Glasögonen var borta och humöret las på en arg nivå på den högre skalan. Jag hittade dom i fotändan på hennes säng där de hamnat efter nattens övningar. Men då gick inget att rädda, allt blev fel. Jag kände att nåt måste hända för att försöka bryta mönstret. Jag och lillasyster packade en ryggsäck och köpte en engångsgrill och korv på vägen mot havet. Allt under tydlig protest från tösen.
Tyvärr hjälpte inte mitt försök, folk tittade på mini cirkusen runt oss och tösen hade bestämt sig för att inte gilla utflykten. Jag tänkte minsann grilla korv först innan hemfärd. Men inte ens pappret i grillen brann......
Så vi packade ihop och åkte hem. Tårarna rann då allt bara fortsatte med skrik och bråk och allt var äckligt.
Har nog inte känt mig så slut på länge.

Vi har nu fått tid till Huddinge för information om den mitokondriella ( eller hur det stavas) sjukdom tösen också har. Får se vad det ger.
Jag ska vara en hel dag på vårdcentral imorgon för att fortsätta utredningen runt mig och hur min sjukdom påverkar mig. Hade 2 timmar förra veckan hos läkare och två kortare besök kvar efter imorgon.

Ja så är det höstlov också. Idag lyckades jag mota morgonhumöret och det vände när jag bakade bullar och tösen kakor. Sen blev det fika med mormor och morfar. Mumsigt ! Promenad med hunden och tösen som pysslade med lövplockning som sen limmades på papper. Blev fint med härliga färger.Vi fortsatte med våfflor till lunch med 2 kompisar till lillasyster. Det har blivit lite små utbrott när kompisarna stojar för mycket, men ingen katastrof än. Skolsköterskan ringde också och kollade läget, då blev det lite argt. Tösen avskyr när hon hör att det handlar om henne.
Mannen tar dagen imorgon och planerar badhuset med tjejerna medans jag är iväg.

Mötet hos psykologen gav lite tankar. Men jag kände mig också väldigt påhoppad som att jag bara tänker och säger saker på fel sätt hela tiden. Mannen verkade inte göra fel på det sättet för det var bara jag som fick läxa att lyssna hur jag låter och säger saker och låna och läsa en bok. Jag grät på vägen hem, kändes bara som allt är fel. Vi ska gå en kurs framöver som käns bra, och få lite hjälpmedel som käns rätt.
Men som sagt, det är lite mycket just nu.
Kramar om er alla fina därute.

4 kommentarer:

ann sa...

Jag känner som dig ibland..hjälplös som mamma och självkänslan sjunker till botten.Vad är det för sjukdom din dotter lider av? Jag känner inte till det.Hoppas ni får tips som kan hjälpa till att ni får bättre snart.Styrke kramar från Åland.

Pettersson sa...

Det är inte lätt men kämpa på säger den elake...

Anonym sa...

Ja, tänk om du skulle vika dig för varje steg, och varje utbrott? Hur skulle det bli då, utan normer? Utan gränser? Du känner ditt barn bäst, så brukar man säga, tycker det även gäller dig! Du är en underbar mamma med helt normala reaktioner! Punkt! <3 Annette

Rose-Marie sa...

Du har mer fantasi på att försöka lösa problemen än vad jag hade, jag vet att du gör det som är möjligt!!! Låt inte någon säga annat-glöm heller aldrig att vi aldrig är mer än människor, man måste få sova o ibland få vara ifred om man ska orka alls....Jag tycker att du är jättebra!!! Hoppas du känner lite styrka av det nångång....kram
Rose-Marie

Blogg eller inte ?

Funderar på om jag ska lägga ner bloggen eller inte ? Men den kan väl finnas här om någon vill läsa, men framför allt för mitt eget minne ...