Tack för erat stöd

Tack för varma fina kommentarer efter mitt sista gnäll inlägg. Jag svarar Bellan med att möte har vi haft med korttidspersonal, ansvarig och psykolog från barnhab. Och uppföljning på tisdag. Men jag vet inte vad som går att göra då dagarna är bra men nätterna är problemet och de är ju problemet hemma med. Känns lite hopplöst faktiskt. Personalen vill allas vårat bästa så klart men svår situation. Först måste nog ångesten över att sova lösas och hur vet jag inte, kanske måste till BUP på nytt besök ändå. Men de har inte heller haft nån hjälp tidigare. Läkartid på barnhab på tisdag efter mötet, får se då vad som bestäms. 

Kan det vara vi som  misslyckats med nåt från början , tydlighet och trygghet i rutiner kanske ? Oj vad vi funderar på vad vi ska göra bättre/ annorlunda. Men tycker vi gjort allt vi förmår för tösens bästa och detta har inte direkt dykt upp nu utan varit med sen födseln. 

Vi kämpar på och griper efter halmstrån och hoppas det ska vända nån gång . 

Lider så galet med henne.

Idag gick promenaden bra, jag mår lite bättre igen. Fördelen för mig är att det finns bra dagar fast jag har fibromyalgi. En del har nog inte ens det. Värk och smärtfri fullt ut är jag aldrig, men de bra dagarna är det inte så mycket att jag räknar med det. Positivt tänkande är bra men svårt när det gör så där j-vla ont att tårarna rinner, som i onsdags tex. 

Tösen ska snart hämtas och sen tar vi helg , mannen jobbar hela helgen mer eller mindre men det ska nog gå bra. Gårdsfest i kvarteret imorgon, siktar på att vara med en stund om  tösen är på humör . 

Trevlig helg alla rara, var rädda om varandra därute. Kramar 

Värk, saknad, oro och utanförskap

Min kropp vill inte riktigt som jag just nu, för mycket ont som tar på krafter och humör. Hatar att inte orka det jag vill helt enkelt. Promenader som gör ont eller gör mig riktigt slut är irriterande. Jag är ändå tacksam att jag kan gå promenader. Att träna pass eller på gym är bara att glömma. Jag känner mig lite låg just nu .

Jag saknar "mina" fina mammor jag fått äran att träffa och lära känna genom bloggen. BEHÖVER er klokhet och kunskap och förståelse och underbara humor ! Vi skulle bokat ett datum direkt när vi skiljdes åt sist, för att ha framför sig att längta till. Men också som bevis för att det blir av, att kunna boka in med stort hjärta i almanackan ! Vi kommer med all säkerhet ses igen, hoppas snart <3

Tösen vill verkligen inte vara på korttids. Hon är jättearg och orolig innan, när hon är där, och efteråt.
Är det värt det ? Ja inte känns det som en bra avlastning för oss, ändå är hon själv med en personal när hon är där på natten men det hjälper inte. Vi har inte åkt och hämtat henne fast hon ringt, vi orkar inte, vi måste få sova en natt i veckan. Det gör ont att inte orka med sitt barn, att det måste vara så här jobbigt för henne. Önskar så att hon trivdes där och längtade dit.
Tackar ödmjukast att skolan funkar, det är guld värt mitt i allt annat som inte funkar.
Möte på tisdag med korttids chefen, personalen och psykologen igen. Stämma av hur sommaren gått. Skulle väl lämna in pappren vi skulle fyllt i om sömnbeteende , men jag förstår inte meningen med dom så tar en beskrivning på det innan vi lägger ner massa tid och kraft på det.

Ground zero

Jag kan känna mer och mer utanförskap i livet , för att jag inte kan delta i allt, inte orkar, och inte känner samhörighet med andra på samma sätt längre. Mitt liv är annorlunda, mycket annorlunda. Skyller inte på nån annan att det känns så, jag får anpassa aktiviteter och välja själv utefter mina förmågor så klart. Men det känns ändå , att bli mer och mer begränsade i vad vi kan delta i. Det borde bli tvärtom med stora barn,  och sen balansera det med att vi har en  tjej på 13 utan diagnoser som har sina behov. Det går genom att dela på oss i det mesta vi gör. Därför var resan vi gjorde till New York med henne värdefull på många sätt. Ändå känns det konstigt att åka utan tösen, känns aldrig helt bra.
Nåväl, livet går vidare i livet annorlunda med.
Dax snart att åka och jobba kväll. Var rädda om er alla fina därute, kramar

Gymnasiestart , kantareller och kalas

Idag har tösen börjat gymnasiet, hon har varit pirrig, glad, orolig och mycket förväntansfull ! Hon kommer snart hem med taxin och det ska bli spännande att se hur hon är. Hoppas allt varit toppen bra !
Jag passade på att ta med mina föräldrar och hunden till skogen och plockade lite kantareller. Kaffe och äggmacka i skogen är aldrig heller fel. Tanka energi så ofta det går, jag är verkligen inte stark just nu. Känner mig lite som en urkramad tvättsvamp. Borde  vara pigg efter semester kanske kan tyckas, men det är inte så enkelt tyvärr. Tycker inte om att gnälla men vill bara förklara om jag verkar lite låg.

Ikväll ska jag och tösen på middag till min bror för hans fru fyller år. Mannen och lillasyster är på annat på olika håll just ikväll. Men det kan vara bra, lite lugnare .
Imorgon jobba och tösen har korttids lö-sö , hoppas det funkar. Nätterna är katastrof, finner inga ord som kan beskriva dom.
Ha en fin helg, kramar

En mycket lugn morgon ! 

Lantis på vift

Vår resa gick till New York, staden som aldrig sover kallas den och borde ju passa oss som handen i handsken !! Eller hur tänkte jag nu ...
Jag lovar att jag sov till jag vaknade ( vissa av er har erfarenhet av vad klockan brukar visa då ungefär ;) )
Nåväl , det blev fyra hela nätters sömn trots tjutande sirener och neonskyltars ljus. På dagarna gick vi mycket och åkte tunnelbana vilket är ganska enkelt med de numrerade gatorna. Vi har sett det vi önskade och orkade. Satt oss i parker och svalkat oss i värmen som var. Sett musikal och vaxdockor och känt på pulsen bland allt folk .
Sen var det rart för lantisarna att lämna storstaden och vända hemåt igen. Fulla av intryck och nöjda.

Utsikt från Empire state building .

Tösen hade inte saknat oss men blev glad när vi kom hem igår och hon fick lite presenter så klart. Sen blev natten till idag hemsk, tror vi fick lite för att vi varit borta men oron inför gymnasiestarten på fredag börjar nog spöka också. Idag korttids och det var det mycket skrikande om i natt att hon inte vill till. Vi får se hur det går när kvällen kommer, känns sådär.
Nu drar skolan igång för båda tjejerna mina, det känns som det är dax som vanligt men det medför också att alla möten och allt annat också rullar igång.
Jag känner av min fibromyalgi på många sätt och läste idag om symptomen och jag har berikats med dom flesta man kan ha. Så fem dagar i storstad är väl inte det bästa kanske men jag tänker aldrig sluta leva även om det straffar sig lite extra efteråt.
Så nu lite vila, kram på er alla rara därute var ni än är <3

Alla lever vi olika

Igår var nog min tröttaste dag på jobbet nånsin, ett tag på em visste jag inte ens om jag skulle orka resten av dagen utan att svimma eller kräkas av trötthet. Men efter em fikat med en glass och kaffe kom jag igen och det funkade. Tror inte nån mer än P på jobbet märkte så mycket som tur är.
Då när jag var som tröttast pratade jag lite med en kvinna som beklagade sig lite med att barnen somnade först vid tio tiden på sommaren, men skönt att de sov till kl 9 på mornarna. Blev dock för lite egentid....Tur man har spärrar och inte börjar skratta eller gråta mitt i allt. Jag höll snällt masken och sa att ja då blir det ju skönt med rutiner igen snart....

Ja vi lever alla olika är bara att igen konstatera .
Tar lite ledigt nu för att vila , återkommer om några dagar. Ha det gott alla rara, kramar

Puss & kram 

Lov , frigörelse och natt terror

Nu är jag tillbaka och jobbar efter 14 dagars feber och bronkit och annat skräp i kroppen. Jobba är medicin det också. Träffa folk och tjata lite och goa jobbarkompisar. Jag är fortfarande lite hes och hostig men det funkar bra. Det tuffaste är väl att jag inte fått vila när jag behöver utan då jobbar jag ju som assistent också och när det är lov är det en aning tuffare. Sen natt terrorn på det gör att återhämtningen antagligen tar ännu längre tid. I måndags var första dagen efter all sjuka på mitt  jobb, och natten till måndagen somnade tösen kl 05.30 först och sov två timmar. Jag sov också då och sen var det bara att jobba på det hela långa dagen till kl 18. Det går så länge man är igång, men inte bra för kroppen eller knoppen. Sömnen är inte alls bra och vi är trötta.
 Snart ska vi ha lite ledigt med lillasyster och åka iväg några dagar, berättar efteråt vad vi gjort och var vi varit. Ser fram emot att få vila tentaklerna och bara vara som andra .

Tösen har fyllt 16 år i sommar och hon är tonåring på vissa sätt. Vi har alltid fel, är oftast dumma, fattar inget och hon frigör sig på sitt sätt. Jag blir orolig när hon cyklar iväg och är borta en stund och inte svarar i mobilen. Men kan väl inte låsa in henne heller. Men hon har inte handling-konsekvens tänkandet eller sociala koder och det kan medföra mycket . Jag önskade nästan regn en dag så hon skulle hålla sig inne....
Ilskan är stor över det mesta och har nu börjat visa sig på korttids/ fritids också. Lite skönt att de får se vad vi pratat om hur det är hemma, plus att hon kanske börjar känna sig tryggare där och törs ?

Jag ser fram emot att skolan börjar och hoppas att hon kommer trivas bra på gymnasiet, att vi kanske kan få en lugnare period framöver. Det är slitigt.
Inte en morgon utan utbrott, inte en dag, inte en kväll, inte en natt.
Det måste vända snart.
Vi kämpar på och gör vad vi kan för att fånga stunderna, samla energi och njuta när vi kan.
Ikväll på bio och ut och äta, tösen har korttids. Jobba imorgon bitti och sen hämta hem henne på em.
I natt får vi sova, det känns bra att skriva !
Ha det gott, kramar till er alla fina därute.