Batteriladdning

Resan var härlig och spännande ! Mycket vackra vyer längs färden på medelhavet med ett fantastiskt kryssningsfartyg. Tösen hade det bra hemma, hon var glad när vi pratade med henne de få gånger vi hade täckning på mobilerna på havet.
När vi var hemma igen kom hela veckans ihop samlade aggressioner över oss. Ingen direkt sömn och alla hårda ord har haglat över oss.
Är det värt att resa bort verkligen ? All oro och ilska innan och sen resten efter ?
Men intalar mig att det är det verkligen ändå. Att få leva ett "normalt familjeliv" en vecka utan att fundera på varje steg och beslut man tar. Att vara spontana och göra plötsliga infall på nåt som dyker upp.
Att få sova hela nätter är nog värt det bara det.

Men utvilad verkar jag inte bli på en vecka, tyvärr. Batterina har absolut fått laddning, de är inte fulla men lyser inte rött längre.
Man kastas fort in i vardagen med buller och bång och den där sköna feelingen i kroppen börjar blekna. Men ler när jag tittar på korten.
Det gör ont i min själ när tösen är arg och utbrotten duggar tätt. När duscha är en katastrof i hennes värld och ilskan är på topp i timmar bara på grund av det.
Jag skulle vilja kunna vara i mor och farföräldrarnas sits och få rå om den härliga tös som hon kan vara när inte vi föräldrar är med. Men så funkar väl många tonåringar, bara att för en utvecklingsstörd och andra diagnosbarn blir det 10 resor värre.

Hoppas ni har det bra där ute, kramizar Tina