torsdag 13 mars 2014

Allt är relativt

Jag har kommit ur fasen sorg över att livet blev som det blev. Även om jag ibland kan bli sorgsen över saker som inte funkar eller är svårare att leva med i landet annorlunda. Jag klarar att se att det på flera sätt också berikat mig och gjort mig till den jag är. Ändå kan jag tycka att livet är orättvist, men inte på ett bittert sätt.
Jag klarar oftast bra att höra när en del beklagar sig över småsaker, saker jag inte ens reflekterar över längre.Men allt är relativt och de människorna har inget att jämföra med. Jag kan då känna mig starkare och lite lyckligt lottad som kan njuta av de små stunderna och ögonblicken i livet. Saker som många tar för givet kanske.
Kanske har jag börjat förlika mig på riktigt med att det ska vara så här för oss i livet. Vi kommer aldrig få sova normalt, ingen idé att gripa efter halmstrån som börjar vika sig innan vi ens hunnit prova dem.
Bättre att tänka så att det är såhär än att bli besviken och deppig.
Det är och varit en sjukt tung period nu med minimalt med sömn, en värkande kropp och en arg och orolig tös mest hela tiden som inte vill vara på korttids. Ja det är slitigt, smärtsamt och ledsamt på alla sätt.
Men hennes skola älskar hon och jag får tårar i ögonen av lycka att hon har det så bra där. Om det är så att all energi går åt där och den sen är slut så får det vara så ! Klart jag önskar av hela mitt hjärta att hon ska trivas lika bra på korttids, men det är kanske en svår sak eftersom hon hatar nätter. Skolan är inget hot eftersom det inte handlar om nätter och sömn. Nåväl, vi fortsätter kampen om att det ska funka bättre där också tillslut. För är det nåt man blir bra på så är det kämpa i landet annorlunda, oj oj oj vad mycket tuffare och starkare jag blivit av det ! Våga inte trampa på mig eller min familj ! ;)
Njuter i solen 

Däremot så oroar jag mig för framtiden, hur kommer det se ut för tösen ? Hänger det på att vi löser det själva så det blir så bra som möjligt ? För hjälp är inget jag längre räknar med. Bara för att man har en diagnos på papper betyder det inte att något blir serverat. Det betyder mer att nu börjar er livslånga kamp för era rättigheter. Man kan tro att Habiliteringen ska vara ens trygghet och hjälp, men tyvärr är det inte mycket som händer där heller. Visst finns det några bra människor vi träffat där genom åren som vill mycket , men hela deras system och tänk är för omständigt och rörigt för att nåt ska funka på ett tillfredsställande sätt. Allt tar FÖR lång tid, det är en katastrof faktiskt. Läkaren är den enda kontakten vi verkligen haft nytta av och känner tilltro till. Och det är vi tacksamma för ändå.

Snart dax att hämta tösen på korttids som inte är i skolan idag då de flyttar till en ny skola, pirrigt, läskigt och oroligt samtidigt. De har förberetts under lång tid på ett bra sätt. Men när det blir på riktigt skapar det oro ändå så tösen fick vara ledig idag och slippa värsta röran.
Jag återkommer om hur starten där gick senare.
Ha det gott därute, var ni än är och gör. Kramar Tina

5 kommentarer:

Nina sa...

Fina vännen <3
Saknarkram!
Nina

Anonym sa...

Kanske kommer jag dit också en dag./
kram Cissi

Polär Marielle sa...

Ja du... "Våga inte trampa på min familj" Precis så är det!
Vi kan gå genom eld, kämpa med näbbar och klor!
Hoppas verkligen det blir bättre på kortis.
Många kramar från Marielle!

Anne Salovaara-Kero sa...

Kram från en trött medmamma!

Bellan sa...

Tippar av ett lass med kramar här till dig, vännen <3

//Bellan

Speedad ,orolig men glad

Det blev som jag anade, oroligt och speedad tös. Svårt att sitta still men oftast på bra humör. Det underlättar. Sömnen sämre igen och svårt...