Praktikant

Jag känner mig rätt ofta som en praktikant- mamma i diagnoslandet. Inte färdigutbildad på långa vägar, osäker på hur nästa moment ska lösas, om jag löser det. Vill vara förberedd så det verkar som jag kan det här, eller i alla fall gör mitt bästa. Skillnaden är att den här praktikperioden kommer aldrig ta slut, aldrig nånsin ta examen i att vara diagnosmamma. Saknas också handledare som svarar på mina frågor.
Jag är ofta rädd och orolig för vad som ska komma härnäst ?
Kommer tösen bli sämre i sin konstiga mitokondriella sjukdom ?
Kommer hon orka utveckas mer och bli mer självständig ?

Det sliter så enormt med allting. Igår till sjukhuset igen och då ultraljud på tösens hjärta. Hon tycker det är jobbigt med allt det här, ligga på en brits är hemskt för henne. Men de lyckades genomföra det. Mannen är bra på det här, jag slapp. Allt såg bra ut vid första titten men bilderna ska granskas mer. Nu är väl alla kontroller gjorda för den här gången, hennes organ verkar inte tagit stryk av sjukdomen. Jätteskönt att höra. Tänk om hon kunde få sova lite lugnt också bara.

Funderar på hur vi ska göra den här sommaren på vår semester. Tösen kan inte vara ledig på samma sätt som förra. Då var det krisläge och vi sov inte på 3 veckor.
Får försöka varva lite med korttids som vi har fått nyligen.
Mycket funderingar blir det !

Torkat tårarna och nu fått ett leende på läpparna ! Kan man annat än längta till i höst ?!!!
Ha en fin dag, kramar Tina