fredag 27 maj 2011

Kärlek

Jag som alla andra älskar mina barn med och utan diagnoser. Men jag älskar inte diagnosen, den har lärt mig massor men önskar ingen annan att behöva genomgå och leva med det ändå. Det är en sorg att gå igenom, att nu förstå att tösen aldrig kan kunna uppleva allt som andra kan. Att fundera över hur hon ska kunna bo när det är dax att flytta från oss. Hur ger vi henne bäst upplevelser på hennes nivå ? Vad är att pressa och vad är lagom ? Att alltid ligga steget före och förbereda är en konst i planering som inte alltid håller. Jag älskar så det gör ont och tårarna rinner ibland när jag inte räcker till. Inte kan lindra hennes ångest och smärtor i magen. Inte kan mota mardrömmar och monster från hennes sömn. Inte kan trösta under nattens långa timmar. Men älskar ja det gör jag i massor, men ibland räcker det inte med kärlek.
Varm kram och trevlig helg.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Förstår precis vad du menar. Jag beundrar verkligen dig. Du är så bra glöm aldrig det. Som du sa en gång till mig. "Vi har fått dessa barn för vi kommer att klara det"
Tänker ofta på dem orden. Men det är verkligen inte lätt att ha ett sånt barn. Men jag älskar också, massor. Kram till dig Cissi

Lenaeff sa...

Ja vännen. Det är verkligen tufft de gångerna man inser att det inte räcker med kärlek, det gör ont. Kramar om och förstår så väl hur du känner//Lena

Speedad ,orolig men glad

Det blev som jag anade, oroligt och speedad tös. Svårt att sitta still men oftast på bra humör. Det underlättar. Sömnen sämre igen och svårt...