Jag som alla andra älskar mina barn med och utan diagnoser. Men jag älskar inte diagnosen, den har lärt mig massor men önskar ingen annan att behöva genomgå och leva med det ändå. Det är en sorg att gå igenom, att nu förstå att tösen aldrig kan kunna uppleva allt som andra kan. Att fundera över hur hon ska kunna bo när det är dax att flytta från oss. Hur ger vi henne bäst upplevelser på hennes nivå ? Vad är att pressa och vad är lagom ? Att alltid ligga steget före och förbereda är en konst i planering som inte alltid håller. Jag älskar så det gör ont och tårarna rinner ibland när jag inte räcker till. Inte kan lindra hennes ångest och smärtor i magen. Inte kan mota mardrömmar och monster från hennes sömn. Inte kan trösta under nattens långa timmar. Men älskar ja det gör jag i massor, men ibland räcker det inte med kärlek.
Varm kram och trevlig helg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Blogg eller inte ?
Funderar på om jag ska lägga ner bloggen eller inte ? Men den kan väl finnas här om någon vill läsa, men framför allt för mitt eget minne ...
-
Dygnet på spa var skönt och mycket härliga skratt ! En härlig laddning av två trötta mammors batterier. Att bara vara och bli ompysslad och ... -
Ja jag har passerat 10000 besök på min blogg sen jag startade för snart ett år sedan ! För mig är det stort , mycket stort att lilla jag kan... -
Ja jag är nog en konstig prick, när jag får lite tuffa besked som handlar om dottern så blir jag mest planerande och saklig och stark. När j...
2 kommentarer:
Förstår precis vad du menar. Jag beundrar verkligen dig. Du är så bra glöm aldrig det. Som du sa en gång till mig. "Vi har fått dessa barn för vi kommer att klara det"
Tänker ofta på dem orden. Men det är verkligen inte lätt att ha ett sånt barn. Men jag älskar också, massor. Kram till dig Cissi
Ja vännen. Det är verkligen tufft de gångerna man inser att det inte räcker med kärlek, det gör ont. Kramar om och förstår så väl hur du känner//Lena
Skicka en kommentar